Alltså hur ska man egentligen hantera sig? Här är jag, ambitiös i mitt sinne men värker i hela kroppen efter ro. Nu är jag där igen tror jag, "äta kakan men ha kakan kvar". Att livet ska vara så himla komplicerat att man känner sig tvungen att skriva om det. Hm eller är det exhibitionisten inom mig som talar...
Klart man är lite av en exhibitionist, det behöver man nog vara lite till mans (och kvinns) i den här tidsåldern. Livet betyder alldeles för mycket för att man inte ska visa sig. Eller är det bara osäkra människor som håller på så...?... Det där med självkänsla! Kan man ha låg självkänsla, gott självförtroende och exhibitionist samtidigt. Sådan är nog jag. Men varför har jag låg självkänsla?
Var det när jag gick i väggen som självkänslan blev vek? Givetvis inte! Denna damen i medelålderns tid var en gång i livet en riktig mes. En tuff mes, men dock mes. Varför säger man mes? Är det för att mesarna är små, kanske. En parentes...haha, så lätt det är att ramla iväg.
Ingenting jag skriver i den här bloggen skriver jag för att någon ska tycka synd om mig, jag skriver för att försöka komma underfund med vem jag är och varför jag gör som jag gör. Det måste alla som av en händelse kanske läser förstå. Jag är en tuff dam som vet hur jag vill ha det, men vägen är så himla brant och krokig att jag har svårt att orka med den hela tiden. Vem prövar inte genvägar då och då?
När jag var barn, tonåring, ung vuxen, vuxen och fram tills jag skilde mig för två år sedan så har jag stridit mer eller mindre för mina tankar och idéer samt för min rätt att synas. "Får jag...", "är det ok om jag följer med....", "Jaha, vill du inte, nej men då gör vi som du vill...". Jag har sällan drivit min fråga, min vilja. Jag har nästan alltid kompromissat med mig själv och lagt mig för att slippa konflikt. Varför är det så? Jo, det vet ju jag själv, jag har inte tänkt igenom saker eller haft tillräckliga argument. Så småningom när man är en ja-sägare så blir man inte heller sedd och självkänslan dalar. För att slippa konflikt med t ex en förälder tänker man att det är ju enklare att inte tjafsa för lugnets skull. Man orkar inte. Ju fler gånger man gör så, desto lättare är det för andra att köra över dig. Man låter sig bli överkörd, gång på gång på gång på gång.............
Den dagen jag stod där med ett antagningsbesked i näven och sa att -"Nu ska jag ta studielån och bli lärare", då var jag tuff. Eller nej, det var jag inte men jag låtsades. Det är det många som gör, det funkar.
Jag har vuxit så mycket sedan dess, men fallit så hårt samtidigt bara för att jag insett hur taskigt jag mått i mitt egentligen förhållandevis bra:a liv. Nu börjar det bli lite jobbigt och jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta. En del människor som kanske kommer att läsa kan tycka att jag ljuger, ellerinte talar sanning eller överdriver. Jag gör varken det ena eller andra, men det är bara jag som vet hur jag känner och upplever saker och ting, glöm aldrig det ;-))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar