Skolmognadstest!!! Javesst!!!

Kom att tänka på hur det var en gång för länge sedan.
Kvinnan var 7 år. Hade sitt första sommarlov.
Ja faktiskt, för hon var så angelägen med att börja skolan att hon började med sommarlov ;-)

Året innan hade det gjorts skolmognadstest. Minns inte riktigt vad det var vi gjorde men det var
olika sätt att kontrollera huruvida man var redo att börja skolan.
Flickan som inte ens ville gå på lekis, ville ju hellre vara hemma...
Var lite lagom blyg, rädd att göra fel, vara fel.
Så fruktansvärt orolig att inte ha klarat skolmognadstesten.
Så dumt, kunde ju både läsa och skriva. Hade bara lite svårt med artikulationen, visade det sig.

 Lyckliga dagen, den dagen när skolan började och  fröken var den mest underbara, bästa människan i hela världen. Hon hette Gunhild, bara det!! Upprop, så rädd att inte höras eller prata för högt när man svarar. Alla barnen satt tysta och nystrukna. Nyfikna. Lite nervösa. Högtidligt.

Det kom en vardag....

Alltså så många fel man kan ha redan före skolstart; Underbara fröken gillade inte att man kunde läsa och skriva för vad skulle hon då göra med de eleverna. Flickan fick gå till talpedagog för att lära sig öppna munnen när hon talade, framför en spegel. Dessutom skulle det inte bli imma på spegeln för om det blev imma så talade man för högt.Tack och lov för att intresset för att lära inte dog med att skriva bokstäver på rad i stället för att få skriva berättelser.

Nu är det andra tider.
I dag blev jag kallad "dum i huet" (Skånska för huvudet) och fick dessutom diagnosen DAMP. Tiderna förändras, ena dagen tror man att man är konstig för att man kan saker men måste ändå prata med en spegel, drygt fyrtio år senare får man veta att det är sant. Faktum är att det var en frustrerad tonåring som gav mig den informationen. Hur fanken har jag klarat detta i alla år, jag som trodde att jag hade koll på läget.