Varit på jobbet i dag. Det har varit lov.
Dessutom så har ju min närvaro där varit lite oregelbunden de sista månaderna.
"Had to pay the price today...." alltså, tonåringar i all sin glans.....
Kvinnan undrar ibland varför de är som de är. Det som alla vet är sant;
att tonåringar är sårbara, de vill ha regler men hatar dem, alla vuxna är dumma i huvudet,
åtminstone deras "egna" vuxna. För att inte tala om lärarna i skolan, så idiotiskt dumma de är, finns inte ord!!!
Känner en vanmaktskänsla när jag tänker på att så många av dagens tonåringar är vilsna och rädda. Både de som är utåtagerande och de tysta. Värst är nog de som är döda i blicken och bara struntar i allt, huvudsaken är ju att de har det bra. Eller om ens det. Det värsta är ju att de mår så dåligt att de inte orkar släppa in någon som kan hjälpa. Vad ska det bli av dessa barn?
Kvinnan vet dessutom att dessa barn sällan kan "fångas in" i ett normalt lektionspass,
det handlar om för mycket prestige.
Som sagt, vanmakt, energifattig vanmakt...
Är du lärare? Kanske jag har frågat förut. jag har dåligt minne. I alla fall håller jag med om att våra ungdomar har mycket att kämpa med förutom kursmålen i skolan. Hur ska vi nå dem, när de bråttas med en meningslöshet över hela livet...
SvaraRaderaDet är svårt och jag förstår din vanmakt, jag har känt så många gånger också. Men sedan tänker jag att jag har ett uppdrag som pedagog och det är att inspirera eleverna till aktivitet så de når kursmålen. Så jag lägger ned min energi där, försöker komma på intressanta arbetssätt och projekt. Sedan formar jag individuellt till de eleverna som behöver det. Det brukar gå bra...
Ja det är ju så man måste göra. Ögonkontakt och inspiration, samt att visa att man tror på dem. Så synd bara när de sparkar varandra.
SvaraRaderaSjälv har jag redan rammat väggen en gång för dessa själars skull...
Min andra gång för mig :( tråkigt att det är så många som gör det. kram kram
Raderajag har jobbat som lärare på högstadiet utan behörighet, i nio år.
SvaraRaderaibland har jag kommit till en punkt då jag blivit helförbannad. smällt böckerna i katedern. det har hjälpt.
en gång sa jag till en kille att gå hem och tvätta sin jacka. den var svart av smuts. han gjorde det och kom stolt tillbaka och visade mig.
ibland har jag förklarat att håret möglar under kepsarna.
va??? är det sant...?
jag har nog chockat och skrämt ibland.
men jag har brytt mig ♥
Klart man bryr sig, bara de "bryende" som går i väggen tror jag... Nu ska vi gruppera om! så får vi se. tack för tankar och allt ;)
SvaraRadera