... jag har gått över ännu en tröskel.

När saker och ting börjar falla riktigt på plats inträder en sorts förnöjsamhet.
Det är skönt att hamna i den situationen. Jag är där!

Du som följt mina inlägg sedan jag började i januari har redan hört mitt ältande
fram- och baklänges. Tack för att du tagit dig tid att läsa och ibland kommentera.
Det gör en människa glad, att bli sedd...

Jag vill ändå tänka tillbaka på min resa lite grand.
Känslomässiga trauman och jobbig jobbsituation ledde till utbrändhet och den fruktansvärda resa som inleddes då med förnekelse, förklaringsbehovet, andras diskussioner om ens person, man blir en "vara" som ska anpassas etc etc etc...
Sedan kommer insikten om att äktenskapet inte var bra, utveckling behövdes på egen hand för oss båda. En stor sorg i sig just när man börjar komma tillbaka...

Frigörelsen från sitt gamla liv och dåvarande "JAG"!!!
Herrenada! Undrar ibland om det var jag som gjorde alla konstiga saker.....
Det slutgiltiga på den fasen var väl att gå in i ett förhållande med en man som ville ha en fru och morsa till sina små vilsna pojkar. Trots att jag visste att jag ALDRIG i mitt vidare liv skulle boa in mig i den situationen igen. Jag är nöjd med mina fina barn, de är vuxna nu, duktiga och icke vanartiga, haha. Visst finns det stora kommunikationsproblem fortfarande och jag tror att jag fortfarande skuldbelägger mig för att jag bytte landsända, lämnade.... Men de hade faktiskt lämnat mig först, så egentligen.....

Förhållandet slutförklarades i juli, nygammal tjänst erbjöds i augusti. Innebörden av arbetet är dels intellektuell tillfredsställelse och dessutom en inkomst som jag nog kan leva på. Pengar är inte allt, men attan vad det är rent psykologiskt viktigt att känna sig ekonomiskt trygg.  Kvinnan känner sig förnöjsam.
Gråter nästan av glädje för den känslan, för jag har gått över ännu en tröskel.

Att få respekt, det är värt.....

Inser att det är ett tag sedan.
Det har hänt så mycket nu så livet bara rullar på.
Fullt upp på jobben, börjar kännas att man är ovan vid flängande.
Roligt är i alla fall att det känns positivt, för det mesta.

Förundras så över ungdomars sätt att verka tro vi vuxna är ifrån en annan planet.
Som att vi bor i grottor, liksom.
Har definitivt ALDRIG varit unga, kära, haft bekymmer...
Vi vuxna, i ungdomarnas sinnesvärld, föddes trista och tjatiga.
Så måste det vara...

Väl det som är tjusningen många gånger.
Att få vara där när ljuset tänds.
När vuxen och (jisses om det nu kan vara möjligt) lärare blir människa i ungdoms ögon.
Så korkat sagt tänker kanske du. Kanske det är det.
Jag tror ändå att många förstår vad jag menar.

Det är värdefullt att få bli upp"levelad" till att vara människa med känslor och rättigheter,
att ha fått en identitet som är godkänd. Att bli omtalad med sitt namn. I oftast positiv anda.
Wow! Att få respekt, det är värt.....

Jag hoppas du också har en glad dag=))

Har fått jobb!
Mitt gamla!
Lite klipp och klistra så blev det 80%.
Det köper jag.
Lite lagom för då finns det tid att utforska något mer.
Kanske stanna några timmar i pers ass-sfären...
Vi får se.
Gratta mig gärna!
Jag blir glad för det.
Och jag känner att jag behöver få känna mig glad.
Precis som du =))

En Fegis?

Började skriva ett inlägg om hur illa det luktar i olika branscher som man varit i kontakt med men ångrade mig.
Lätt att ha åsikter men inte så vanligt att man vågar yttra sig runt dessa åsikter.
Också lätt att hamna lite i "kläm", det finns olika sätt att se på saker.
I dag känns det i alla fall som att jag blivit utnyttjad till att göra något som jag inte hade behövt.
Om jag kontrollerar hos organisationen kan det ju lätt bli obehagligt på jobbet. Dessutom kan jag skjuta hela skutan i sank, vem vinner på det. Om jag frågar min arbetsledare så är det självklart att uppgiften ska göras.
Även om det aldrig skulle funnits på kartan att uppdragsgivaren själv hade kunnat delta.

Vad jag blivit beordrad att göra som personlig assistent? Märka får, rensa ogräs och ytterligare annat mer lär det bli. Min brukare har bostaden i sina föräldrars fastighet...

Älskar mina barn!

Har spenderat helgen på västkusten.
Fram-och-tillbaka-väder.
Sovit i en fäll-ihop-säng.
Jag väger för mycket för det!
Bästa jag fick höra i helgen var:
-Tack mamma för att du städat badrummet! &
Oh, vad gott!
Det var den äldste....

Blev bjuden på studentbudgetmiddag av minstingen:
- Jag VET att det saknas grönsaker men det är i alla fall riktig kyckling!
... och med det menade han att det var kycklingdelar med ben...

Dotter frotterar sig med ridsportens folk i OS-London och mår som en prinsessa även om hon skulle bli serverad kutterspån ;-)

Älskar mina barn!

Shit the same att hon kör i diket med jämna mellanrum

Livets vägar anses av många vara förutbestämda. 
Kvinnan funderar då över om man inte kunde få en liten hint om vad som är slutdestinationen.
Alltså de där sista åren innan Pärleporten borde ju få vara lite lugna.
Som det är nu så kör jag inte direkt på gps utan det är den gamla kartboken.
Alla vet ju dessutom att kartan ritas om lite då och då.
Det är människan som är skyldig till det.
På gott.
På ont.
Precis som livet.

Det finns numera en starkare och mer positiv Kvinna i östra skåne.
Den som landade här för två år sedan var en kaxig liten snorunge jämfört med dagens Amazon.
Man måste nog tacka några vänner för det, tror att jag hittat några RIKTIGA vänner.
Sådana där som säger: Du har fel! Du är stark! Du dricker för mycket! Du skämmer ut dig! Du duger! Du är världens sämsta på att säga ifrån!  Du är bäst!

Den dagen som Kvinnan står och knackar på Pärleporten gör hon det för att hon vill och har bestämt sig för att det ska vara så. Ingenting kan nämligen stoppa henne för att suga åt sig av livet. Shit the same att hon kör i diket med jämna mellanrum, så måste det vara. Hur kul är livet annars!

Märker du att Kvinnan är på Gggggggggggggggggg!!!