Har haft anledning att fundera över det här med vänskap, riktig ärlig vänskap.
Nog för att man innerst inne oftast vet vilka som är ens vänner, det brukar ju verkligen visa sig den dagen man behöver dem.
Men, de där som man trodde att man hade, vad ska man göra med dem. När t ex den egna familjen sviker, blundar, blir rädda... hur gör man då?
Under mina dagar som sjuk på sjukhus tog min väninna över kommandot och hjälpte mig med min hund med orden: "- Detta kan jag hjälpa dig med, just nu och fram till.... Under tiden ska jag hitta en lösning, ifall den behövs, när jag måste lämna över". Jag kunde slappna av.
Jag är full av kärlek till denna människa som varit min vän i 35 år. <3
Så tänker jag på de andra, vad gör man med dem, de är familjen som man borde känna sig trygg med, men som visar ett annat ansikte när det kommer till kritan.
Eller är det i ens egna huvud man helt enkelt förväntar sig vissa saker av släkten, något som egentligen inte behöver vara där, varför ska familjen alltid vara så kärleksfull...
En jättesvår fråga som jag gärna skulle vilja få lite av dina tankar runt...
Ha en härlig dag :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar