"Bitter & rädd", är det släktvapnet?

I dag ska jag försöka skriva ner något som är viktigt för mig att få på pränt.
Ju därför jag började blogga, för att ventilera och få ur mig.
Så småningom ska jag berätta om mina räddande änglar också

Vill du inte läsa en massa dravel och självömkan, så bryt här, för i dag blir det trist.
Det handlar om när jag kom på att jag ville skiljas och bestämde mig för att flytta
söderut, till mina hemtrakter igen. Om familjen, svek och ledsamheter.

Är du fortfarande med? Lets go!

Hade under ett antal år inte mått bra i mitt äktenskap.
Världens mest fantastiske man hade jag, men kärleken var slut.
Det visste jag sedan länge, men inte vågat göra något åt det.
Så mycket skulle ju förändras; man behöver en trygghet, mina hästar, ekonomi,
boende, BARNEN!!!!, de vuxna barnen. Vuxna eller ej, ens barn är de hela livet.
Det är ett stort steg att bryta upp ett helt liv.

Något så klassiskt som en skolåterträff blev på något sätt startskottet.
Hade ju faktiskt fortfarande vänner i hemstaden. Det var i november.

Nyårsafton. Trevligt och lugnt firande hos grannarna, gubben och jag promenerar hem.
Funderar, funderar, funderar.....en rastlös känsla, jag vill spricka, skrika. Kväver det.
SOM SÅ MÅNGA GÅNGER FÖRUT, kvävde jag det.
En stund efter vi lagt oss sa jag det, högt. Jag uttalade orden högt, de ord jag tänkt, inte ens vågat viska för mig, själv sa jag högt.

- Jag vill inte fortsätta, jag vill skiljas. Jag med, säger han. Så började vi gråta båda två....

F..n vilken tråkig läsning.
Men sluta då, detta är för mig, min exhibitionistiska sida gör att jag sätter det här,
men ändå, det är för mig.

-Jag flyttar hem!
Kan bo i föräldrarnas stuga! tills jag hittar något eget...
Trodde jag. Vem kunde tro annat än att det skulle vara självklart. Stugan stod tom.
Trodde jag.
-Fråga lillasyster! hon har hand om den nu. Du ville ju inte (då för fem år sedan när frågan ens knappt var en fråga). Har syrran fått stugan då? Äger hon den nu och bor där? Inget svar.

Syrran har stugan, jag måste fråga henne efter att få bo där. - Jag vill väl inte ha dig i mina sängar bland våra grejor, får jag veta. Kärlek..... Eftersom Kvinnan faktiskt hade nyckel gick hon in där vid tillfälle och fann då bilderna på barnen, som varit gåva till föräldrarna, liggande urplockade ur sina ramar i en byrålåda. Kärlek... Den vackraste ramen hängde med foto på syster och hennes nya karl över "föräldrarnas" tidigare säng. Ett slag i ansiktet.

Har du inte tröttnat ännu?........ som sagt, detta är något jag måste ha ur mig just i dag. Händelserna i småformat. Känslornas berättelse kommer en annan gång.

Summan av kardemumman är att jag inte får bo i stugan trots att den står tom, denna Kvinna anklagas så småningom av modern för att vara orsak till att fadern mår dåligt.
- ...händer det något med din far är det ditt fel!!!

Denna kvinna ifrågasätts under tiden varför hon vill skiljas om inte slagsmål eller otrohet är anledning. Prat och misstänksamhet bakom ryggen. En massa skitsnack och spekulationer. Vad är det hon inte säger...
"Slagen och liggande blir Kvinnan sparkad på" av de som borde stötta.

Så hemskt men...  Så är det i den släkten. "Bitter & rädd", det är släktvapnet. Det går inte att vara vänner och fortsätta tycka om varandra fast på vänners sätt....  Man måste ju dels hata mannen, man får inte vara vänner efteråt, mannen ska vara, helt automatiskt, det värsta exemplar som finns av det manliga könet.

-Var du tvungen att ha så bråttom med att köpa hus? var sedan frågan när jag hittat min bostad, när mitt hus hittat mig. -måste ju bo någonstans och ni vill ju inte hjälpa... Inget svar, no comments. no comprende... (kan inte spanska, haha).

Det går ännu inte med ord att beskriva alla de svek som förekom under den våren. Det finns en syster till som var där och hjälpte med övernattningsbostad vid alla turer söderut och visningar. Där fick jag bo. En klok väninna, mina ledsna barn och min, så småningom, fd make var mitt stöd. Tack gode Gud för det! För mitt i skiten var jag i krig med F-kassa, utförsäkrad, oduglig. Hur mycket ska man tåla, klara överleva. Känslan av att livet måste vara ett riktigt känslomässigt helvete för att orkas förändras finns där. Klar och tydlig.

I själva verket så tror jag att den stora rädslan berodde på ett plötsligt besked, den utflyttade, som man egentligen inte känner längre, kommer och skvalpar med sina udda tankar och idéer. Kvinnan är utåtriktad och öppen för människor och nya influenser. Släkten den gamla familjen är  inte öppen för förändringar, hahaha ett årtionde kanke räcker som förberedelse. Usch så dömande!!!!!

Det finns så mycket mer men jag är inte färdig med formulering av de känslorna.
Kvinnan är stark i sin svaghet. Kvinnan kan dock aldrig förlåta men tröstar sig med att "de rädda gör illa men förstår inte att deras handlingar gör illa eftersom de inte vågar möta förändringar".

Om du varit med mig hela vägen hit hoppas jag att du tänker på att svek aldrig kan beskrivas i ord eftersom det är den sviknes egen känsla och upplevelse som påverkar hur det  känns. Jag var tvungen, men det låter väldigt banalt och barnsligt när jag nu läser det själv igen. Det struntar jag i.

Vill du kommentera detta så snälla ge mig konstruktiva tankar och idéer, jag behöver inte plåstras om, kanske du blivit förbannad på mig... Jag har vuxit nu, inte förlåtit, men lärt mig ha överseende med rädda människor. Försöker lyda mitt eget motto: Gilla Läget Var Positiv (GLVP) men inser att när det kommer till
vissa människor är jag fortfarande väldigt misstänksam och bitter.................
..